Är det verkligen så?

I så fall tycker jag vi borde skämmas! Vet faktiskt inte om jag gör så, i så fall är det undermedvetet, men du gav mig en tankeställare!!!!

Att ingen svarar på denna tråd, tror jag beror på att vi har dåligt samvete.

Ha en underbar dag

Man kanske är rädd på något sätt? Att man ska göra något fel eller säga något fel. Eller så är man bara konstig...

Jo, det var nog min tanke... att man är rädd för att personen man tittar på blir arg, ledsen osv. Men så kanske det inte är ?

Riktigt gamla människor kan var rätt sköna på det sättet att de blir som barn igen och kommer fram och frågar och pekar precis som barn gör - och dom har ingen mamma med sig längre som säger att dom inte får peka och fråga Dom kan bli lite jobbiga ibland också. Jag har jobbat med handikappade barn som ser ut som vilka barn som helst, men som har problem med sitt beteende. Det kunde uppstå rätt dråpliga situationer ibland och just äldre kom ibland fram och ställde sig och bara glodde, som om de stod och tittade på tv eller nåt. Min erfarenhet är att barn ganska snabbt fattar galoppen själva om de bara får komma fram och prata och fråga om det andra barnet vill leka och så. Man behöver inte förklara någonting, som vuxen, när man är med.


Dåligt! Föräldrar kan ibland bli så engagerade i sina handikappade barn att de får sin identitet genom barnet och pratar åt barnet (även sen barnet blivit vuxet). Det blandar ihop sig själva med sin avkomma - tror liksom att de är en och samma person och har inte riktigt tagit sig tid att tänka till där. Om assistenter pratar över huvudet på folk är det riktigt dåligt; oproffsigt. Jag blir väldigt irriterad när jag ser sånt. Men det händer andra människor också, inte bara handikappade: Att man träffar på såna som pratar över huvudet på en alltså.


Du får ta och prata lite med morsan din, tror jag, så hon får veta vad du tänker.

Jag skulle defenitivt inte ställa frågor till någon annan än den person jag undrar över (om han/hon är närvarande vill säga). Det tycker jag skulle kännas väldigt konstigt, den som känner personen bäst är väl ändå han/hon själv?

Och nog vet jag även själv hur det kan vara, för mig är det inte så fasligt länge sedan man var liten och då hände det ju ofta att exempelvis min mammas vänner talade direkt till henne om mig och inte sa mer än "Hej" till mig. Den fann jag väldigt underligt. Det är lite som att bli behandlad som om man vore för dum för att svara själv. Det var jag inte och så kan väl knappast vara heller fallet med en fysiskt handikappad människa. Jag skulle inte göra på det viset med en psykiskt handikappad heller, för den delen. Inte utan att ha försökt med denne själv.

Men det annorlunda, det bortom vetskapen, har väl alltid skrämt människan? Se bara på kulturer, hudfärger, sexuella läggningar och även detta.

Själv undviker jag folk över huvug taget och går SÄLLAN ut.
Sisst jag var ute med någon på stan till ex var tror ja 3 månader sedan typ.

Jag är halv eremit, det vet jag. Men ja brukar säga det att jag arbetar hellre för människor än med människor.

Det här var en riktigt intressant tråd. Jag har arbetat med psykiskt utvecklingsstörda och med gamla människor. Och inom vården pratas det MYCKET över huvudet på folket vi jobbar med. Jag blir så arg när det förekommer, och det oavsett om den gamle kanske inte ens förstår vad som sägs eller den utvecklingsstörde. Det ÄR fortfarande människor det handlar om. Har man ett handikapp vilket som helst och kan föra sin egen talan så är det en klar regel för mig att vederbörande ska få svara själv. Skulle någon annan gå in och ta över så bryter jag på en gång...det var fortfarande den handikappade, gamla...eller vem det nu månde vara som jag talade med. Det är skillnad på om den som tilltalade INTE kan tala...men KAN hon/han tala så är det den människans rätt att också få göra det. Jag vet också av erfarenhet att folk kan vara nyfikna på den som är "annorlunda"..(tycker inte om det uttrycket) och det mest renhåriga är ju då att gå fram och fråga och förvänta sig ett svar från den tillfrågade och ingen annan.

Jag känner till både den "talande" maskinen och blizz. Fast jag viste inte att Blizz finns som maskin också...förr inom omsorgen så var det bara bilderna. Sen har jag den filosofin att varje människa är unik och värdefull oavsett handikapp, utvecklingsstörning eller vad det nu kan vara. Och att vi alla har rätt att säga NEJ. Min tid inom vård och omsorg har lärt mej så mycket som jag absolut inte vill vara förutan. Alldeles för många har tyvär ingen bra människosyn alls. Själv vill jag bli accepterad precis så som jag är, med fel och brister, så jag accepterar andra precis som dom är, med sina fel och brister. Ingen har rätt att döma någon annan, krasst sett så är det bara vår Herre som har den rätten ( nej jag är inte religös).Så stå på dej...du har rätt att säga NEJ. Du kan föra din egen talan, GÖR DET....

Något som slog mej efter mitt förra inlägg var att alla människor har också ett kroppsspråk. Även dom som inte kan tala. Ta den lilla bebisen tex. när en liten är mätt så viker de bort huvudet när de är mätta. Man kan även se i ögonen om någon tycker att en situation är obehaglig tex när någon pratar över huvudet på denne. Eller helt enkelt börjar skruva på sej. Det gäller bara att vara lyhörd, att sätta sig in i olika personers behov osv. Och att tänka efter själv...hur vill jag bli bemött?? Tycker jag själv att det är ok om någon pratar över huvudet på mej????...För egen del räcker det med att ligga på sjukhus. Där är dom duktiga på just den biten...

Jag börjar med kramen...jag tror att man kan känna precis som du om kramen kommer av fel orsak eller person...även om man är "frisk"...själv är jag väldigt fysisk av mej...kramar om mina vänner osv...men känner jag att det är fel person att krama...då uteblir också kramen. Och jag har varit gravt överviktig tidigare...nu är inte det en sjukdom...men nog för att få utstå spott och spä från folk, att man skulle vara mindre vetande, den där gör inget annat än att äter..och you name it....även det har en orsak.. Så är man "annorlunda" än gemene man så är man utsatt. Vi vuxna säger att barn kan vara otroligt elaka...men var har dom lärt sej det?...jo det är vi vuxna som inte tänker oss för många gånger om barnen hör vad vi säger eller helt enkelt medvetet snackar om den och den. När jag jobbade natt på ett hem för gammla förståndshandikappade så fick min son vara med ibland...det gjorde att han fattade galoppen med att alla inte var lika...och det var inget konstigt för honom. Så gör vi våra barn mer medvetna om dessa saker och lär lite vettig moral och etik till dom så tror jag att det är mycket vunnet på det. Vi måste börja någonstans juh. Sen vad som gäller autism är ju som du säger så brett...jag har jobbat med flera med den diagnosen...men dom var helt olika varandra. Så det gäller att ha sinnena öppna och "stämma av" personerna man har att göra med, och det är inte så svårt om man är en person som bryr sej om andra människor.